En skugga

 

Han tittade på henne ingående, sökte den blick hon hade fäst på en intetsägande tegelvägg.

Den ännu småkyliga vårvinden svepte förbi & smekte den lilla glipan av naken hud i svanken, hon rös till.

Kaffet på bordet framför dem spred en fyllig doft & hon lyfte handen för att ta en klunk.

Eftertänksamt sa han:

-Du har förändrats, tappat vikt..

Hon mötte hans blick och log snett.

-Ja, jag vet.

Han rynkade på ögonbrynen & de guldgula ögonen med stänk av grönt uttalade den oro han kände...

Så satte han huvudet på sned och låste sin blick vid hennes.

Förbryllat och konfunderat sa han:

-Till och med dina ögon är annorlunda.

Hon frågade honom hur han menade men han kunde inte förklara.

Dock visste hon att han för första gången betraktade djupet och avgrunden i dem, att desperationen & den själsliga hunger hon levde i fick dem att glänsa.

Han lade sin hand på hennes knä & värmen från handflatan fick henne att vilja gråta.

För en utomstående såg de ut som ett par, två älskande som sökte varandras närhet men så var inte fallet.

Hennes älskade befann sig miltals ifrån henne & i själen låg oceaner dem emellan.

Att släppa taget om honom var det svåraste hon någonsin gjort, att känna honom glida bort, försvinna och bli till ett minne var obarmhärtigt.

Någonstans i Sverige fanns nu de sista fysiska spåren av honom, tidigare på dagen hade hon plockat ihop de tillhörigheter han glömt vid sitt senaste besök, mellan cd skivorna gömde hon en lapp. Hon tänkte att han skulle finna den sinom tid & att han då skulle minnas hennes skratt, tårar & mjuka kropp intill hans.

På lappen stod det:

Ingenting tar någonsin slut. Jag älskar dig, nu & för alltid.

I en avlägsen vrå hoppades hon enfaldigt att det skulle få honom att förstå vad han tackade nej till, att han skulle komma tillbaks till henne & aldrig mer släppa taget.

Dock var vissheten om att avskedet nu hade blivit definitivt starkare, han skulle öppna det vadderade kuvertet, plocka fram skivorna, det ensamma paret strumpor och veta att hon nu inte orkade finnas i hans liv på de dikterade villkoren.

Han skulle kanske gråta, väga sakerna i sina händer och minnas den sista hemska helgen.

Han hade sagt att hon var tvungen att göra ett val, att han älskade henne, alltid skulle älska henne men att hon var honom för nära.

Han kunde inte leva med någon som såg hans inre, som läste honom och ifrågasatte.

Hon kunde inte förstå, ville inte förstå hur han förmådde vända kärleken ryggen, hur han kunde kasta bort de vi alla drömmer om.

För de hade älskat som få får chansen att göra, hon kunde läsa hans tankar och om natten då hon oroligt vaknade kröp han tätt intill, viskade ljuva ord i hennes öra tills hon somnade om.

Ja, nog älskade hon honom alltid.

 

 

 

 

 

 

 

Dagbok Bilder