AVSKED

 

Hon kände vårsolen värma ansiktet, hennes inre brände likt glödgat stål.
Tankarna virvlade och förenade sig med de ännu kyliga vindarna och hon önskade att de kunde svepa med sig den vita smärtan i sin framfart.
Hon hörde ännu hans röst, den ekade i hennes huvud, hörde hur den tjocknade då hans tårar trängde fram.
De hade sagt farväl så många gånger, fällt oceaner av tårar och deklarerat sin omöjliga kärlek till varandra tusen gånger om.
Samtalet hade varit vemodigt och mellan raderna sades allt och inget, hon hade tänkt länge innan hon sa de slutgiltiga orden..
"Det här är väl ett bra sista samtal, inga hårda ord, ingen ilska & inga tårar."
Han svarade med mörk röst:
Bara en massa ångest.
Hon stängde dörren till sin smärta då han sa så, hon försökte febrilt skyffla över den grav som var deras relation.
Trots att alla hennes krafter gick åt till den styrka hon försökte uppvisa steg tårar i hennes ögon.
Att säga farväl, att känna hans hand glida ur hennes, att känna den sista beröringen av hans fingertoppar mot hennes fick andan att fly.
Då de hade lagt på luren tittade hon tomt ut i luften framför sig, varje gång vägrade hon tro att det var den sista, hon vägrade tro att det var så här historien var menad att sluta.
I sin enfald vägrade hon släppa taget, i hennes värld slängde han bort det mest värdefulla som fanns.
Andra sa till henne att släppa, glömma, gå vidare och kanske var hon tvungen att resignera, förstå att svaren aldrig kommer att skönjas, att hon aldrig kommer att kunna ta till sig hans motiv.

 

 

 

 

 

 

Om mig	Dagbok	Bilder
Länkar	Blandat	Gästbok
Hem	maila mig	Dikter